Bilden av tårtan har inte jag tagit.
Men bilden på tårtan har jag tagit.
Emil Jönsson, som han heter, hans mamma bad om två textremsor...
Man var ju inte helt säker på utgången!
Men detta var vad konkurrenterna fick se.
13 åriga Emils ryggtavla.
GRATTIS till SM-U segern i motocross 85cc, där sista deltävlingen gick i Linköping i helgen. Mer om detta i dagens tinninga!
(Ps. Han håller INTE på att åka av cykeln på bilden, nä, det där är lite "sånna dära" trick de håller på med, när de tränar... Ds.)
12 kommentarer:
Tittade på bilden istället för att läsa texten och fick inte ihop motaget riktigt! Men så var det alltså en tårta - de kan verkligen få till såna nu för tiden! :-D
Vår grabb körde cross en del när han var yngre, och det gick an så länge det var en liten 80-kubikare. Men en stor fyrtaktat 250 blev så fruktansvärt dyr i drift så det var tyvärr bara till att avsluta den hobbyn innan vi blev ruinerade på reparationerna... :-(
Jo, gå bara in på ett konditori med ett foto och säg du vill ha det på en tårta. Simalabim, efter nån dag är det bara att hämta konstverket!
På tinninga har vi gjort det med den som vinner Lucia-röstningen.
Emil kör en 85cc fyrtakt. (inte för att jag begriper skillnaden...) men men, nu ska han alltså gå upp till 250cc i vinter!
Då får man alltså hoppas riktigt mkt att de får någon ny sponsor för SM vinsten!!! Men det är hans pappa som gör alla reparationer, kanske en förutsättning också?
Hur tog sonen det?
Ja, idag kör ju vår grabb folkrace istället - och skruvar själv med sina bilar.
Tror att Emil & Co klarar sej på åtminstone halva kostnaden genom att kunna skruva själva, och det vore väl nästan illa om inte det märket han väljer att köra kan sponsra en SM-vinnare med reservdelar!! :-)
Ja, så glömsk jag är, det är klart jag vet. Du har ju skrivit det tidigare!
Motocross är ett dyrt intresse, så sant.
Jag intervjuade en STCC förare, Thed, för en månad sedan. Han hade också börjat sin bana med cross, sen gocart tror jag han sa och nu körde han i stall Flash eller vad det hette, tillsammans med Janne Flash och prins Carl Philip.
Den grabben var grym! Men han hade kommit dithän i livet att han bara behövde köra, och fick betalt för nöjet...
Hej idag igen! :-)
Vet du vad... Jag pratade med maken i telefon nyss, och då berättade han att en av hans jobbarkompisars kompis kört cross i helgen och vurpat så in i bomben att han nu ligger nersövd på intensiven i Lund... :-( Det verkade som om det var så illa att utgången ännu så länge är oviss. Fy sjutton... Och än värre var att det tydligen hade hänt på en tävlingsbana - man har ju nån slags falsk tro på att det är "ganska säkert" att köra där (iallafall jämfört med hemma i egen skog och så...) Och det är det väl också, men en olycka händer så rackarns lätt ändå...
Syrran jobbade förresten för många år sen med rehab av personer som ådragit sej svåra skallskador, och killar som kört cross eller rally var det gott om där. De flesta ville inget hellre än upp på sina hojjar (eller in i bilarna) igen. Så de är ju ett visst släkte, de där som har "bensin i blodet". :-)
Det är medaljens baksida!
Usch vad jobbigt. Hur många gånger förbannar man inte sig själv i det läget att man låtit barnet köra?!
Hoppas verkligen det går vägen för honom!!!
Kan tänka mig att du fått höra både det ena och andra av din syster, när du själv har en grabb som kör! Måste nästan kännas jobbigt? Eller?
Man blir ju sån där att man tänker att det händer andra men inte mej/oss...
Jag tycker egentligen motorsporten är värst just på tävling, när det inte längre bara är upp till föraren själv vad som händer utan det mest oförutsedda (och värsta...) kan hända på grund av att någon annan i iverns hetta begår ett ödesdigert misstag. Typ de där olyckorna som ofta händer i speedway, du vet, där någon chansar lite för att försöka komma förbi men istället trycker till en annan förares hoj så den får ett kast och går omkull. Och föraren kanar med full fart in i sargen och krossar några nack- eller ryggkotor... X-(
Igår när jag var på väg hem i bilen efter att ha varit och handlat, så tittade jag av nån anledning ner på min vänstra hand. Då kröp det en liten söt spindel tvärs över den! :-) Tanken slog mej då att OM jag nu varit så där fullständigt totalt paniskt rädd för spindlar, som vissa ju faktiskt är - vad kunde ha hänt då!? Om jag släppt ratten, börjat skrika och vifta med armarna och tappat kontrollen över bilen - och farit av vägen och krockat med ett träd, och dessutom dött? Hur skulle nån nånsin kunna förstå hur den till synes oförklarliga olyckan gick till, och varför den hände??? <:-)
Helt rätt, och i en bil sitter de i alla fall mer skyddade än på ej hoj!
Jag frågade Theds flickvän (och mamma till deras lilla flicka) om inte hon var rädd när han körde?
-Jag är betydligt mer orolig när han är ute i vanliga trafiken, sa hon och menade på dels körvanan hos meddtrafikanter och skyddet i bilen jämfört med tävlingssituationen.
Det är nog många "oförklarliga" olyckor som gått till så! Den senaste trenden med att sms:a när man kör är ju livsfarlig, men där kan man ju se att personen har hållt på med telefonen. En liten spindel, eller för all del en geting i bilen, kan ju i lugn och ro lämna "brottsplatsen"...
Det är på både gott och ont vi har motorer och dess sporter där farten lockar. Och så har det väl alltid varit. Några av oss kan inte motstå utmaningen och tjusningen att balansera med det livsfarliga. Så har det varit sen urminnes tiden. Var det så helt säkert attt gå på bisonoxejakt?
:-)
Och nu skulle jag kunna slira in på en historia om jakt, som bara är två dygn gammal... Men jag vet inte... Orkar du höra den också!? ;-)
Inte älgjakt va?
Den börjar inte här förrän den 11 okt om jag inte har missuppfattat något.
Två dag gammal nyhet... kör hårt!
Stämmer nog att älgjakten börjar den 11/10. Maken jagar, så jag lär bli varse den. :-)
Men den historien jag tänkte på nu utspelade sej häromkvällen när svärfar och sonen skulle leta efter ett påskjutet vildsvin. Det finns gott om såna här, och de förstör ju åkrarna för bönderna så det är ju mer eller mindre skyddsjakt som bedrivs - med blandat resultat. :-/ Och eftersök på gris är ju otäckt i största allmänhet, och den här gången hade det blivit mörkt också innan hunden hade kommit ut till skottplatsen och kunde börja följa grisspåret.
På ett vis får man ju vara tacksam över att jägare ser till att skadskjutet vilt letas upp så snart som bara möjligt, så inte nån svamp-/bärplockare tex råkar bli den förste att träffa på det morgonen efter... I synnerhet då när det handlar om grisar! 8-X Men hu för att göra de där eftersöken, säger jag bara! Och sonen var minsann ganska spak när han kom hem, och kände inget större behov av att göra om det...
De hade snott omkring i skogen en bra stund och kunnat konstatera att grisen fanns inne i en tät plantering (den LÄT... fast exakt hur vet jag inte!?), men när de rörde sej framåt så gjorde även grisen det... Så svärfar kände väl till sist att han var tvungen att släppa hunden lös (det hade jag ALDRIG gjort!!!), och den lyckades ju distrahera grisen så pass att de kunde komma tillräckligt nära den för att kunna avliva den. Men det hade behövts två skott, och det sista avlossades från obehagligt nära håll... Och hunden hade fått en djup reva i ena frambenet av en grisbete, och var så pass medtagen att han fick bäras ut ur skogen. (Men efter att ha varit hos veterinären igår mår han efter omständigheterna väl).
I röran hade de tydligen inte heller riktigt koll på VAR de befann sej, så det tog en stund att hitta ut till "byavägen" igen. Och till råga på allt så hade de lämnat kvar griskroppen på platsen (dock passad och klar), så igår fick de leta efter den en gång till! ;-)
Jasså, en sån best!!!
Ja vi har ett gäng här också. Jag har bara sett skymten av en vid ett tillfälle.
Men det finns mängder av spår! Både avtryck och bökningar. De är inte roliga alls, och de förökar sig för snabbt när det inte finns någon naturlig fiende heller.
Vilken tur att hunden klarade sig! Jag hade nog inte heller vågat släppa. Vi har ju haft tamgrisar förut (smågrisprod) så jag vet hur en sugga hugger...
Skicka en kommentar