I dag firade man St Georgs dag vid Nossebro SSF scouter. Det var väldigt traditionsenligt och nu vet jag att denna trevlige setter (tror jag det är) inte varit med förut, men det ser så ut i alla fall...
Här läser scoutledaren om St Georg legenden...
6 kommentarer:
Gillar bilden! :-)
Såg bilden före rubriken och trodde du varit på brukshundsklubben. :-) Sen såg jag flaggan och rubriken ungefär samtidigt!
Visst är det en setter - en irländsk. En sån ville jag ha en gång i tiden, men som tur var hejdade jag mej. Hade nog aldrig mäktat med att ge en sån vad motion den behöver. Så det blev spaniels istället. :-) Men jag tycker fortfarande att dessa kopparfärgade hundar är bland de tjusigaste som finns! Den här ser förresten ut att vara nerklippt - iallafall är ju öronen rakade. Funderar hitan och ditan på om jag ska totalsnagga vår cocker nu inför sommaren och campingsäsongen. Hans nuvarande pälsstatus är enormt överpälsad, med tassar stora som björnfötter av allt ben- och fotlurv. Phu... De förbannade fästingarna har ju vaknat upp igen efter vintern nu, och försöka hitta dem i all päls är ju som att leta efter nålar i höstackar. Typ... IRK!!! Ska ta mej till Apoteket så snart som möjligt och köpa ett sånt där fästinghalsband som han antagligen får skador på levern av - men måste man välja mellan pest och kolera så måste man... Känns det iallafall som... <:-I
Trevlig helg på dej!!! :-)
Fästinghalsband har jag haft till en hund. Hon dog.
Rixi, som hon hette, blev två år och två månader.
Hon var en suverän jobbarhund. Vi hade både gått valp och lydnad. Sen gick vi spår och hemma vallade hon.
Två fästinghalsband hann hon med. Detta var vid fästinghalsbandens begynnelse.
Under två månader for vi in och ut på veterinärstationen och djursjukhuset.
Hon hade helt plötsligt inte fått med sig bakkärran.
Prover togs för en hel förmögenhet, hon låg inne för observation, och alla veterinärer bara skakade på huvudet.
När jag till slut var tvungen att besluta om den sista sprutan var den värsta i mitt liv.
Jag storgrät utan någon som helst värdighet.
Långt senare har fästinghalsbandet satts i samband med hennes oförklarlig sjukdom, och alldeles för tidiga död.
Det var min sista (senaste) riesen, av sex.
Därför beslöt jag mig, när abstinensen efter hund blev för svår, att skaffa en liten vit i stället för en stor svart!
Nu ska jag klippa ner hennes päls, så alla fästingar framträder med all önskvärd tydlighet.
För något fästinghalsband kommer aldrig någon av mina hundar ha mer.
Men så är det i livet, vad en del inte tål, tål andra. Men bränt barn skyr elden...
Hoppas eran, Della och Annas, helg också blir fin, själv ska jag fota reklam, Kul!
Ha, ha intresset från hunden är inte vad talarna säger, har hittat ngt mycket mer intressant som husse och matte missat;)
En sådan hund har jag alltid velat ha, men det går ju inte att ha hund om man jobbar heltid!
Hoppas fotograferingen gick bra!
Ha en toppenhelg!
Kram
Nepp, det "sket sig" på fredagen totalt, som du nu kan läsa i nästa blogginlägg... :-)
Men desto bättre gick det på lördagskvällen och söndagförmiddagen!
Det är faktiskt väldigt synd om alla heltidsarbetande människor som inte kan ha hunden med sig på jobbet!
Jag känner mig nästan halv om inte Flinga är med. (och naken om inte kameran är med!)
Är jag helt enkelt beroende!
:-D
Kram tillbaka!!!
Go´kväll!
Nu har vi åtminstone börjat pälsa av vår hund, så vi ska hitta fästingarna lite lättare - och framförallt inte få in så mycket grus och annat "skröfs" på golven. Klippte tassarna och fanorna rejält idag - sen får huvudet och öronen komma så småningom. Ryggen höll på att brytas av på mitten, så jag pallade inte resten på samma gång. Jisses, för att ha hundtrimning som yrke!!! 8-X
Jag hade inte heller en aning om hur farliga dessa fästingpreparat kan vara när vi satte på fästinghalsband första gången - å andra sidan kändes det inte som vi hade något val för han drog på sej helt galet många fästingar. Vi hade ju haft många hundar dessförinnan och aldrig haft vare sej fästingmedel eller några större problem med fästingar på dem. Men cockern fick fler fästingar under den första sommaren vi hade honom än vad de andra haft tillsammans under hela sin livslängd, så när det blev vår igen så blev det halsband. För att vi själva skulle stå ut, snudd på! För hur äckligt är det inte att dels behöva plocka väck dem och dels ha "fullmatade" som har trillat av kringkrälandes på golven osv. Blärk!!!
Och som det verkar så tål han ju de här halsbanden. Det är åttonde säsongen han har ett nu. Men det är ju fruktansvärt när hundarna INTE tål dem, och rent av dör. :-( Fy så hemskt!!! Lider verkligen med dej och din riesens tragiska öde. Sorgligt, sorgligt...
Hoppas Flinga är av sorten som INTE drar till sej så många fästingar, och isåfall bara såna som inte bär på borreliasmitta och allt vad det heter!
Skicka en kommentar