Första gången vi träffades var han död, eller i vart fall mycket nära död.Han var en kall, orörlig liten valp i en hel fosterhinna på biabädden.
Där hade han varit i minst tjugo minuter.
Utanför den trygga livmodern, och med en moder som struntade i honom, eller så hade hon bara gett upp för att hon inte visste riktigt hur hon skulle göra med den orörliga klumpen.
Jag minns att jag rusade in i huset, kastade väskan åt sidan fick upp den lilla och slet upp fosterhinnan. Jag andades in över hans kladdiga nos och började omväxlande slunga, omväxlande massera hela hans lilla lekamen med en frottehandduk.
När han fyllde fyrtio minuter utan ett livstecken tänkte jag ge upp.
Jag insåg att han var död.
Precis som jag skulle lägga honom till sidan kom den, en liten liten ryckning och ett andetag...
Han fick heta Fantomen, för hans överlevnadsinstinkt.
Och genom ödets försorg har han blivit kvar hos oss.
Nu har vi bestämt oss, från att ha varit en osåld valp till salu, är han nu en familjemedlem.
Han är inte till salu längre.
Vår Tomen stannar här.
