Min vän Amiralen (som gillar Jonslundskolan)

För tre dagar sedan fick vi en gäst.
En fin gäst. En Amiral. En Vanessa atalanta för den intresserade eller kunniga. Han mäter lite drygt sex centimeter mellan vingspetsarna. Det är en vandrare. En vagabond liksom. Den kan inte övervintra i Sverige, utan dör när frosten kommer. De invandrar varje år i växlanda antal söderifrån. Därför kändes det lite häftigt att han just besökte oss. Liksom bara var inne en kväll och fladdrade runt lyset.

Efter tre dagar och några tama försök att sätta honom på min blomande orkidé för en liten måltid började han dock tackla av. Kasta ut honom i kylan kändes inte helt okay. Kom och tänka på när jag var i Jonslundskolan för något år sedan, de hade köpt in just Amiral-larver som ett skolprojekt. Jag vara där för tinninga och skulle dokumentera när de släpptes ut om våren. Självklart frågade jag en del, och det var tur för min gäst nu.

Så i dag tog jag lite papper på ett blomsterfat, hällde på lite flytande honung och vatten. Satte dit min vän, och oj vad han började äta! Nu har han suttit där och ätit, vilat, ätit, vilat, dreglat ut vatten igen (?) och ätit och vilat hela kvällen.
Min vän amiralen bjöd jag alltså på middag idag.
Ska kanske passa på att göra en liten avbön, till någon som påstod han hade en fluga som vän... :-)
...
Fast jag skyller såklart helt på att det är lärorikt för barnen att se hur den äter och så!

Det har blivit mycket djur det sista, och i dag som var älgjaktens första dag i år borde kanske handlat om det mer. Det kommer kanske. Men "djurkontot" börjar kännas mättat... :-)