14 oktober 2010

Lite från ovan


Det finns en del jobb som känns mer viktiga än andra.
Då menar jag inte till innehållet, alla jobb är viktiga annars åker vi inte på dem.
Men där allt bara måste klaffa. Där inget får gå fel. Man kan inte sitta i en helikopter och ha 30 minuter på sig och upptäcka efter tre minuter att batteriet är slut i kameran, typ.

I tisdags var det ett sådan jobb.
Det var också min första flygtur i en helikopter.
Dagen innan gick jag igenom hela utrustningen, bägge husen, ena med 24-70 andra med 70-200. Alla batterier laddades, objektiven putsades. Extra minneskort lätt tillgängliga. Allt under kontroll.

En lista gjordes upp på vad som var viktiga bilder. Jag fick höra att det var bäst att klä sig varmt för min kollega hade åkt med öppen dörr sist när han var uppe. Innan avfärd hemifrån kände jag mig som ett litet dagisbarn när jag tänkte, "borde gå på toa innan". Läget under kontroll.

När jag kom fram till avtalad mötesplats i Grästorp var jag för tidig. Kurt, som körde helikoptern skulle åka och tanka först.
-Men du kan följa med så tankar vi i Trollhättan och sticker direkt till Nossebro, sa han.
Toppen, tänkte jag, då får jag en chans att smälla av lite bilder och kolla av ljus, tider och så, innan den dyrbara taxametern sätts igång.

Jag kom på plats. Kurt putsade av fönstren. Jag skulle plåta genom dem.
-Det blir varm nu när solen skiner, vill du ta av dig lite? frågade han.
Fåfäng som jag var ville jag inte det, under den tjocka bylsiga tröjan hade jag en tajt som avslöjade att jag inte nått min matchvikt ännu.
-Nej då, ingen fara, sa jag.

Jag skulle bittert ångra detta. Det är inte bra att frysa, men det är nog ännu sämre att bli för varm i en snurrande helikopter när man hela tiden fotar!

När vi skulle lyfta kom jag på att jag var höjdrädd. Det hade jag förträngt i min glädje att få ta flygbilder. Jag gjorde då som jag brukar på jobb, satte kameran mot ögat och använde som "skydd" mot hela världen. När jag ser genom linsen, blir man liksom professionell och stänger av sina egna känslor på något märkligt sätt.

Vi snurrade runt en hel del, det var lite svårt att orientera sig så där från ovan. Man är van att se allt från ett annat perspektiv. Kurt var trevlig och tillmötesgående och en skicklig pilot, jag kunde slappna av och började känna mig trygg i hans manövrerings skicklighet. Många gånger lokaliserade jag mitt motiv just som vi passerade det, varpå Kurt snällt vände på en femöring och gav mig en ny chans. Som sagt var, det blev en hel del snurrande ovanför Nossebro.

En annan sak jag hade glömt eller förträngt eller helt enkelt inte tänkt på var att jag i vuxen ålder inte klarar av de lite mer fartsnurrande attraktionerna på nöjesfälten. Vet ni hur det är i en snurrande helikopter? Mmmm. Just det, som en fartsnurrande attraktion på ett nöjesfält.

Vi återvände efter våra 30 minuter till Grästorp och landande på Grästorps energis lilla plätt där vi utgått ifrån. (Han har kört personal därifrån och besiktigat ledningar innan.) Jag hoppas han inte märkte något. Jag sa ett förhoppningsvis trevligt tack för turen och flydde in i min bil. Nu ville jag bara hem, men i kurvorna fick jag smyga för att inte en olycka skulle hända i bilen. Så flygsjuk har jag aldrig varit förr! Men det är klart, jag har heller aldrig flugit helikopter och visste inte vad som väntade mig.

Nu vet jag, och till nästa gång ska jag klä mig bättre, och lika viktigt som att ladda kamerans batterier är det nog att ladda mina, genom förslagsvis en liten åksjuketablett!
I morgon kommer den första av våra "nya flyg-arkiv-bilder" i tinninga.
(För er som inte är lyckliga nog att bo här kan kolla på webben ;-D, klicka på flygbilden där så blir den större)

4 kommentarer:

AnnaKK sa...

Ha-Ha-Ha-Ha!!!

Ja, jag kan bara inte låta bli att skratta - jag som lätt blir åksjuk om jag bara måste sitta bak i en vanlig bil, lixom! Så jag kan ju lätt föreställa mej hur det kan bli under en helikopterfärd...!

Hu... 8-X Stackars dej... <:-)

Men om man lyckas svälja ner kväljningarna, så måste det ju vara en fantastisk upplevelse att få följa med upp i luften en stund!

Nån liknande helikopter flyger då och då längs med ellednignarna här där jag bor, och kontrollerar dem (eller kanske snarare träden som växer längs med dem?), och jag tycker det ser så härligt ut att nästan hela kupén är fönster. Närmare att känna sej som en fågel än så där, kommer man väl knappt inte i livet som människa!? :-) Om man inte ska kasta sej ut för en bergsvägg och flyga med sånt där vindsegel, eller vad det heter...

Nu på morgonkvisten har tydligen älgjakten kunnat avslutas här för i år - flera av jaktlagsmedlemmarna är ju pensionärer och har kunnat vaka i torn om morgnarna även sedan de yngre "kollegorna" har hängt upp bössorna och återgått till sina ordinarie jobb. :-)

Ang Flickr... Ivrigt påhejad av en yngre (fniss!!) kompis skaffade jag mej ett sådant konto för nåt år sen, men det blev aldrig nån större aha-upplevelse. Men det där att kunna fixa ett bildspel till bloggen på ett enkelt vis via Flickr tilltalar mej desto mer. :-)

Elisabeth sa...

Jo, det var faktiskt helhärligt att flyga. När jag väl började slappna av och inte spännde alla muskler till 100% av höjdskräck!
Så det var tur jag fick den extra turen för att tanka först.
Fast å andra sidan, jag började må illa de sista fem minuterna (och flera timmar efteråt) så hade vi inte tankat först hade jag kanske klarat mig???

Nu ska nog våra jägare bara jaga lite på helgen, tror jag. Vi har alldeles för mycke älg här så jag hoppas verkligen inte de ger upp ännu!

Aha, så då behöver jag inte Flickr?
Jag gör mina bildspel i Soundslides och lägger upp på min blogg med hjälp av FileZilla!
Eller finns det fler funktioner?
(TUR du har lite yngre kompisar!)

AnnaKK sa...

Jag kanske ska be nån av de pensionerade älgjägarna att sitta på pass vid fröautomaten framöver, ifall katten tänker komma tillbaka... Nu när de ju inte längre har nåt särskilt att göra om dagarna, så! ;-)

Såg ekorren här strax innan 12 idag, så än har den klarat sej från att bli kattmat iallafall. Får förlita mej på att det är en smart ekorre, som har vett att undvika dylika faror! <:-)

Jag kan inte ett jota om andra bildspelsvarianter/-funktioner - men har man hittat något som funkar och som man är nöjd med, så brukar det ju oftast vara bäst att behålla det. :-)

Elisabeth sa...

Jag har hört att det finns ingen så upptagen grupp som pensionärerna!?

Så är det nog med både bildspelsprogram och annat abstrakt-tekniskt=webbpryttlar!!!
:-D

Bloggintresserade