Den här kvinnan träffade jag den 12 oktober i Grästorp. Hon gjorde starkt intryck på både mig och min 11 åriga dotter, som själv valde att följa med på detta jobb.
I detta inlägg väljer jag att lägga ut texten vi hade i tinninga, på Grästorpsidan, för jag tycker texten är så viktig.
Det här var ett sådant jobb där man satt med hela tiden. Och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna mellan varven. En känsla jag helt uppenbart inte var ensam om.
Min dotter köpte två böcker skrivna av Livias syster, Héidi Frieds. Jag sträckläste den ena direkt "Skärvor av ett liv". En bok jag utan problem kan identifiera mig själv i när det gäller den känsliga tonårstiden.
En annan reflektion var att evenemanget bevakades av polis. I Grästorp. Vi som nästan aldrig ens ser en polis... Det faktumet berättade mer än jag önskade höra!
Närmare ett hundratal åhörare slöt upp i Centralskolans aulan i tisdags för att lyssna på en av de sista levande vittnena från Auschwitz, Livia Fränkel.
-Det är viktigt att berätta, säger Livia, för att de unga ska kunna berätta vidare, vi får aldrig glömma, aldrig låta oss luras igen.
Föreläsningen ingår i Centralskolans mångfaldsvecka, och genomfördes också för årskurs åtta och nio under onsdagen.
-Det var på gång redan för något år sedan, berättar ansvarig lärare Helena Segerfelt, men föll då. Nu är ämnet högaktuellt och vi är jätteglada att Livia kunde komma hit.
Livia Fränkel 82 åriga stämma börjar berätta om sitt liv. Med en nästan lite torr röst redogör hon för publiken hur hon sitter inpackad i godsvagnen till Auschwitz utan vatten. Hur hungern går över men inte törsten, den blir bara värre. Betydelsen av hennes storasyster Hédi. Om doktor Mengel som sorterar bort hennes föräldrar för att gasas ihjäl. -Ta hand om varandra flickor, var det sista modern Frida Szmuk sa till dem innan hon slussades till vänster, till gaskammaren.
Under nästan ett år i olika koncentrations- och arbetsläger hängde deras liv på en skör tråd och det viktigaste var hur de höll ihop. De överlevde, mot alla odds, och befriades den 15 april 1945. Livia med erfarenheter långt utöver vad en flicka på 15 år ska ha.
Men det viktigast är ändå berättelsen innan utrotningslägret. Hur människan kan, mot sitt förstånd, förneka hemskheter. Hur människor sakta men säkert kan ta förändringar och anpassa sig till nyordningar, lite i sänder. Tills man en dag inser att det är helgalet det som skett, men då är det försent.
.
-Det första stora misstaget man gjorde, säger Livia och tittar ut över aulan i Grästorp, är att inte trodde på det Hitler skrev i Meine Kampf. Han skrev han ville utrota de europeiska judarna.
-Tyskarna är ju civiliserade människor, de kan ju inte göra så, resonerade både judar och kristna då.
Vissa rykten gick, men de var så hemska att man inte kunde ta dem till sig, berättar Livia vidare.
-Det andra stora misstaget var att stormakterna England, Frankrike och USA lät Hitler hållas, de såg inte utrotningen, bara ockuperingen av andra länder.
Svante Claesson (C) inledde föreläsningen med att läsa delar av Svenskarnas Partis "grundläggande mål" för att belysa likheten med Hitlers propaganda. Det extrema som smyger sig på till att bli det "normala".
-Vi måste vara vakna från början, och förstå att det som vid första anblicken kan verka bra faktiskt kan bli heltokigt, sa han.
Efter Livia Fränkels gripande, men sakligt framställda, berättelse visade hon några av de få bilder hon hade kvar av sin familj. Bilder som gömts i deras hus i staden Sighet, Transsylvanien, innan det blev konfiskerat av Hitler, och familjen tog ännu en försämring med jämnmod.
-Bara vi är tillsammans, sa alltid Livias far, Ignatz Szmuk, ända fram till den 17 maj 1944 då han sorterades ut, till gaskammaren i Auschwitz.
Med vilken rätt?
2 kommentarer:
Oerhört viktigt att vi har detta i åtanke, oxå väldigt viktigt att dom människor som finns kvar idag ser till att föra detta hemska som vidare till yngre generationer så att historien inte "dör" när dessa idag äldre människor försvinner.
Har under alla mina yrkesår i olika sammanhang stött på en man härifrån stan som körde bussar åt röda korstet för att föra ut människor. Senare även varit och lyssnat på föredrag som han och hans kamrater har hållit i, oerhört mycket tragiskt som hänt, men oxå så mycket mänsklig värme som uppstått ur kontakter som togs under de fasansfulla resorna.
Ha en skön helg!
annette
Jag har ett visst intresse för historia - iallafall så pass att jag har läst en grundkurs på högskolenivå. Och jag är glad över att historia numera ingår i de så kallade kärnämnena på gymnasiet.
Men nyligen läste jag nånstans att någon (tyvärr minns jag inte vem, eller vilken befattning personen i fråga hade - det kan eventuellt ha varit en insändarskribent...?) tyckte det var onödigt att ungdomarna skulle lära sej en massa om första och andra världskriget - det var viktigare att fokusera på sånt som hänt under andra halvan av 1900-talet och fram till idag.
För det första tror jag inte att man kan förstå annat som har hänt senare, om man inte känner till bakgrund, orsaker och verkan av de båda världskrigen. För det andra är det viktigt att folk förstår att en demokrati faktiskt kan förvandlas till en diktatur genom helt vanliga regelrätta allmänna val... Och för det tredje: Snart finns inga kvar som genom egna erfarenheter kan berätta om nazismen, förföljelsen, koncentrationslägren, förintelsen osv... Vem eller vad ska föra deras talan vidare när de själva har tystnat, om inte i första hand skolan!?
Men det är klart... Man behöver ju inte lägga flera veckor på att plugga världskrigen - och man måste ju hinna med efterkrigstiden och nutidshistorian också, vilket ofta inte görs eftersom vårterminen snabbt går mot sitt slut när det är dags för de kapitlen i läroboken...
Felet är nog att historiaämnet inte får tillräckligt med tid och utrymme i skolan - men det samma tycker ju förespråkare av alla andra ämnen också, så...
Skola 12 timmar om dagen i framtiden!? 8-X
Skicka en kommentar