Det är så mycket som kan gå fel vid hästhoppningsfotograferande.
Alltså, drömmen vore ju ryttare som hela tiden hade ögonkontakt med fotografen, log och gärna tänkte på att även få hästen att se snygg ut...
Men i verkligheten gömmer sig en del ryttare bakom hästens hals i hoppet. De sänker huvudet, så att skärmen på ridhjälmen döljer ögonen, de gör konstiga miner, räcker ut tungan och låter håret flyga vind för våg! Hummmm.
Och tur är väl det, så att de kan koncentrera sig på hoppningen! Jag älskar utmaningen att fånga den där bilden jag vill ha till min uppdragsgivare. I dag var det dock väldigt mörkt när 1.45 klassen gick, bara elljus inne i manegen fanns tillgängligt. Inte kul. Inte alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar