Jag vet vem det blir!
I morgon får du också veta det.
Hennes namn och bild finns då i tinninga!

I morse var jag och hälsade på hos henne tillsammans med Lions president och Luciageneralen. Fint är det. Med oss hade vi en tårta med ett fotografi av henne på och blommor.
Fika fick vi och jag erfor än en gång vad många som är släkt med varandra.
Det blev en trevlig stund.
Just nu ska vår Essungaredaktion tapetseras om, alla möbler står ihop som en liten ö i mitten av rummet. En del på varandra. Datorn är fri, men det finns liksom ingen plats för att ha sina anteckningar, där står skrivare, skannern, och den gamla hederliga skrivmaskinen.
Så jag for hem för att fixa bilden och skriva texten.
Jag har både scoop och en kanal rätt ner i Photostation på tinningas server i min egen dator.
Riktigt hur det går till vette tusan. Men oftast funkar det... oftast.
Det är så skönt när allt är klart för nästa utgivning. Man blir så lugn och fin.
Klockan två i dag var jag klar. Så gôtt!!!
På kvällen var det dags för adventsgudstjänst i Främmestad kyrka.
Det var mycket folk och Irene var solist. Hon är grym.
Även om det är femtio personer i kören hör man hennes rena starka stämma.
Mer om det i onsdagens tinninga.
Jag satt och fundelerera lite.
Om folket som var där.
Så många jag känner eller bara vet vilka de är.
Där var kommunalrådet med fru.
Där var ett par jag fotograferat när de gifte sig.
Där var han som alltid promenerar förbi vår gård.
Där var hon som har stenkoll på allt, (skvaller om folk o fä)
Där var ordförande i Främmestad hembygdsförening.
Där var han som äger sågen.
Där var hon som jobbar på ICA.
Där var den nogrannaste av de nogranna, som jag skrev om för inte så länge sedan.
Och många många fler.
Det känns tryggt på något vis.
Att veta vilka de är, att tillhöra.
Det är väl lite så det är att bo på landet.
Bilden är från när det var dags att bana sin väg hem.
Inte helt enkelt.
Och snöar gör det fortfarande...