Luciakandidaterna

Här kommer nu kandidatbilden.
Varför skuggan till tjejen längst till höger är mörkare, beror på att till vänster finns en upplättningsblixt. Annars var det en skarp observation av DES.
Men som sagt, bildurvalet var begränsat till endast EN. Så det är inte den optimala bilden.

Ofta Suger Äger

Jag var ute på en F-5 skola för tinninga i morse.
En av två möjliga.
.
Inne i ett klassrum sitter Mia.
Henne har jag fått med på bild med jämna mellanrum de senaste fem åren, minst.
-Hej, säger hon med en säker tinninga-tanten-känner-jag-min.
-Hej Mia, svarar jag, och bekräftar för hela gruppen att vi känner varandra.
Jag lyfter kameran och tar några exponeringar. Hon koncentrerar sig på det hon gör, men killen bredvid kan inte låta bli att titta upp på mig. De flesta får lära sig att man ska ”titta in i kameran och le”. Mia vet att jag inte gillar det, så hon koncentrerar sig på skoluppgiften.
.
-Vill du gå vidare, frågar min ”ledsagare” i skolan.
-Ja, jag ska bara skriva upp namnen.
-Mig vet du väl vad jag heter, säger Mia och ser väldigt frågande ut.
-Jadå, Mia Fränfors, säger jag och ser att hon blir mycket nöjd med svaret. Men jag behöver veta vad din kompis heter också, säger jag och plockar med blocket och pennan.
-Vill du ha en kommentar? Frågar Mia.
-Mmmm, säger jag samtidigt som jag skriver ner pojkens namn och balanserar kamera och väska.
-Den här skolan äger! Säger hon självklart.

-Det är tur hon inte sa det andra ordet, säger min ledsagare när vi är på väg till ett annat klassrum.
-Vilket annat ord, frågade jag.
-Suger! Sa fröken. Min son kom hem en dag och sa ”Mamma, det suger!”. ”Jaha, sa jag då och vad betyder det?” ”Att det är dötrist”

Så äger är nog motsatsen.

Jag har funderat ett tag på just dessa ord.

När jag kom hem sa jag något till min son.
-Ofta! Svarade han.
-Jaha, sa jag, och vad betyder det?
Efter en stunds av definitionsproblem kom vi fram till att det i dag betyder ungefär ”Å faan”
När jag var ung betydde det ungefär ”det tror jag inte på”.
När mina föräldrar var unga betydde det ”många gånger återkommande”.

Ofta! Orden äger!

("Mia Fränfors" heter självklart något annat i verkligeheten.)

Livia Fränkel, V. President Föreningen Förintelsens Överlevande.

Den här kvinnan träffade jag den 12 oktober i Grästorp. Hon gjorde starkt intryck på både mig och min 11 åriga dotter, som själv valde att följa med på detta jobb.

I detta inlägg väljer jag att lägga ut texten vi hade i tinninga, på Grästorpsidan, för jag tycker texten är så viktig.

Det här var ett sådant jobb där man satt med hela tiden. Och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna mellan varven. En känsla jag helt uppenbart inte var ensam om.

Min dotter köpte två böcker skrivna av Livias syster, Héidi Frieds. Jag sträckläste den ena direkt "Skärvor av ett liv". En bok jag utan problem kan identifiera mig själv i när det gäller den känsliga tonårstiden.

En annan reflektion var att evenemanget bevakades av polis. I Grästorp. Vi som nästan aldrig ens ser en polis... Det faktumet berättade mer än jag önskade höra!

Närmare ett hundratal åhörare slöt upp i Centralskolans aulan i tisdags för att lyssna på en av de sista levande vittnena från Auschwitz, Livia Fränkel.

-Det är viktigt att berätta, säger Livia, för att de unga ska kunna berätta vidare, vi får aldrig glömma, aldrig låta oss luras igen.

Föreläsningen ingår i Centralskolans mångfaldsvecka, och genomfördes också för årskurs åtta och nio under onsdagen.

-Det var på gång redan för något år sedan, berättar ansvarig lärare Helena Segerfelt, men föll då. Nu är ämnet högaktuellt och vi är jätteglada att Livia kunde komma hit.

Livia Fränkel 82 åriga stämma börjar berätta om sitt liv. Med en nästan lite torr röst redogör hon för publiken hur hon sitter inpackad i godsvagnen till Auschwitz utan vatten. Hur hungern går över men inte törsten, den blir bara värre. Betydelsen av hennes storasyster Hédi. Om doktor Mengel som sorterar bort hennes föräldrar för att gasas ihjäl. -Ta hand om varandra flickor, var det sista modern Frida Szmuk sa till dem innan hon slussades till vänster, till gaskammaren.

Under nästan ett år i olika koncentrations- och arbetsläger hängde deras liv på en skör tråd och det viktigaste var hur de höll ihop. De överlevde, mot alla odds, och befriades den 15 april 1945. Livia med erfarenheter långt utöver vad en flicka på 15 år ska ha.

Men det viktigast är ändå berättelsen innan utrotningslägret. Hur människan kan, mot sitt förstånd, förneka hemskheter. Hur människor sakta men säkert kan ta förändringar och anpassa sig till nyordningar, lite i sänder. Tills man en dag inser att det är helgalet det som skett, men då är det försent.

.

-Det första stora misstaget man gjorde, säger Livia och tittar ut över aulan i Grästorp, är att inte trodde på det Hitler skrev i Meine Kampf. Han skrev han ville utrota de europeiska judarna.

-Tyskarna är ju civiliserade människor, de kan ju inte göra så, resonerade både judar och kristna då.

Vissa rykten gick, men de var så hemska att man inte kunde ta dem till sig, berättar Livia vidare.

-Det andra stora misstaget var att stormakterna England, Frankrike och USA lät Hitler hållas, de såg inte utrotningen, bara ockuperingen av andra länder.

Svante Claesson (C) inledde föreläsningen med att läsa delar av Svenskarnas Partis "grundläggande mål" för att belysa likheten med Hitlers propaganda. Det extrema som smyger sig på till att bli det "normala".

-Vi måste vara vakna från början, och förstå att det som vid första anblicken kan verka bra faktiskt kan bli heltokigt, sa han.

Efter Livia Fränkels gripande, men sakligt framställda, berättelse visade hon några av de få bilder hon hade kvar av sin familj. Bilder som gömts i deras hus i staden Sighet, Transsylvanien, innan det blev konfiskerat av Hitler, och familjen tog ännu en försämring med jämnmod.

-Bara vi är tillsammans, sa alltid Livias far, Ignatz Szmuk, ända fram till den 17 maj 1944 då han sorterades ut, till gaskammaren i Auschwitz.

Med vilken rätt?

Luciagruppen börjar nu.

Luciafotograferingen. För fjärde året (tror jag) har jag fotat luciakandidaterna för planschen och röstsedeln. Dessutom har jag under åren ökat på med bildspel och i år ökar vi till två olika bildspel, ett för tinningas webb med tjejernas röster och ett utan ljud för skyltfönstret på Cross Road.

Alla tjejer skulle samlas på tinningas kontor i lördags klockan ett. Prick ett stövlade jag in och kunde räkna ihop fyra tjejer, av fem. In i det sista hade jag hoppas på att den femte skulle hinna hem från en semestervecka utomlands. Men nu fick jag inse att så skulle det inte bli.
Lucia generalen från Lions kom sist, och så bestämdes det att vi skulle gå ner till ångbåtsbryggan och scenen i år i stället för bron där vi varit de senaste åren. Jag ville åt något lite nytt.

(Att fota alla på söndagen var också omöjligt för då kunde inte två andra av kandidaterna, sen i veckan som kom skulle alla försvinna ut på olika praoplatser. Och vi måste starta med röstningen på måndag.)

Det blev en märklig känsla att fota gruppbilden med bara fyra, och hela tiden ta hänsyn till att kunna montera in den femte i efterhand. Vinklar och exakta positioner memorerades och noterades.

För att inte tala om den ännu märkligare känslan att plåta den femte på söndagen. Ensam till gruppbilden. Med datorn och bildernas filinfot och memorerade vinklar och positioner tog nog den plåtningen längre tid än lördagens. Tur att hon var så tålmodig.

Det största problemet blev vädret. Under lördagen var det mest mulet men med solglimtar, på söndagen var det idel stark sol. Detta reducerade möjligheterna av alla gruppbilder till ett mycket begränsat antal. Det antalet var en. Bildens filnr var 1313.

När det gällde porträttarna blev det också småknepigt att få till fem hyfsat homogena bilder. Som tur var hade jag skuggat en del solbelysta bilder under lördagen. Vi skuggade kandidaten hej vilt under den soliga söndagen. Trots detta blev det inte så många att välja på, jag ville ju gärna också att tjejerna skulle känna sig nöjda med sina bilder. Det är ju ändå lite speciellt att vara med om detta med Luciagänget.

Att sedan få ihop bilden… Jag har en kurs i montage i bakfickan, typ aldrig använd.
-Då får du testa i skarpt läge, sa nya nyhetschefen.
En halv natt satt jag med bilden och förbannade mig själv både en och femtioelva gånger att jag varit så lättvindig med löftet om att montera in den femte tjejen.

I dag ringde telefonen. Det var redigeraren.
-Jag har fått en bild här. Det står foto och montage Elisabeth.
-Ja, det stämmer, säger jag.
-Jaha… VAD är monterat?

Kan man kalla det för en känsla av tillfredställelse?
Bilden kommer i tinninga i morgon, fredag.
Se och döm själva.

Sista jaktbilden

Tror jag...

Jag organiserar här en bild med hela Främmestads jaktsällskap.

Det var några andra som passade på också. ..

I mitten ser ni Per Jonson, vikarie på Grästorpsidorna, tillika reporter på en jakttidning.

Han skrev för jakttidningen, jag för Essungasidorna.

Jag har aldrig förut köpt en jakttindning, men nu känns det faktiskt lite lockande. Att se hur han beskrivit det vi båda varit ute på.

Men ska också berätta, jag hade en pyttestund på mig, han hela dagen...

Där är skillnaden, lokaltinning - specialtidning.

Sextaggare fälld!

Under vilt tumult lyckades den målinriktade jägaren Flingan fälla sin första sextaggare.

-Snacka om älghund, säger ägaren stolt!

Jo, jag vet, bilden är superkass, men det är bara en ursäkt för att osökt komma in på avdelningen hund, eller rättare sagt, nästa hund. I dag gick Flingans blivande kompis blivande mamma in i löp.

-Hängde ni med?

.

Fick mejl i dag. Om allt går som planerat kommer kompisen i slutet på februari.

Och jag som i går la in mattorna i huset igen, för att Flingan känns så rumsren nu, inga olyckor på jättelänge. Jaha, då får de ligga några månader i alla fall.

.

Våra marsvin Elize och Speedy kommer kanske flytta på söndag, till någon som har mer tid och lust att bry sig och krama om dem. Det blir nog bra, för det är svårare att ha dem ute nu när vi har Flingan. Hur go hon än är får man inte glömma det trots allt är ett "rovdjur".

Ja menar, spana bara in killerdoggen på bilden!!!

Lite från ovan

Det finns en del jobb som känns mer viktiga än andra.
Då menar jag inte till innehållet, alla jobb är viktiga annars åker vi inte på dem.
Men där allt bara måste klaffa. Där inget får gå fel. Man kan inte sitta i en helikopter och ha 30 minuter på sig och upptäcka efter tre minuter att batteriet är slut i kameran, typ.

I tisdags var det ett sådan jobb.
Det var också min första flygtur i en helikopter.
Dagen innan gick jag igenom hela utrustningen, bägge husen, ena med 24-70 andra med 70-200. Alla batterier laddades, objektiven putsades. Extra minneskort lätt tillgängliga. Allt under kontroll.

En lista gjordes upp på vad som var viktiga bilder. Jag fick höra att det var bäst att klä sig varmt för min kollega hade åkt med öppen dörr sist när han var uppe. Innan avfärd hemifrån kände jag mig som ett litet dagisbarn när jag tänkte, "borde gå på toa innan". Läget under kontroll.

När jag kom fram till avtalad mötesplats i Grästorp var jag för tidig. Kurt, som körde helikoptern skulle åka och tanka först.
-Men du kan följa med så tankar vi i Trollhättan och sticker direkt till Nossebro, sa han.
Toppen, tänkte jag, då får jag en chans att smälla av lite bilder och kolla av ljus, tider och så, innan den dyrbara taxametern sätts igång.

Jag kom på plats. Kurt putsade av fönstren. Jag skulle plåta genom dem.
-Det blir varm nu när solen skiner, vill du ta av dig lite? frågade han.
Fåfäng som jag var ville jag inte det, under den tjocka bylsiga tröjan hade jag en tajt som avslöjade att jag inte nått min matchvikt ännu.
-Nej då, ingen fara, sa jag.

Jag skulle bittert ångra detta. Det är inte bra att frysa, men det är nog ännu sämre att bli för varm i en snurrande helikopter när man hela tiden fotar!

När vi skulle lyfta kom jag på att jag var höjdrädd. Det hade jag förträngt i min glädje att få ta flygbilder. Jag gjorde då som jag brukar på jobb, satte kameran mot ögat och använde som "skydd" mot hela världen. När jag ser genom linsen, blir man liksom professionell och stänger av sina egna känslor på något märkligt sätt.

Vi snurrade runt en hel del, det var lite svårt att orientera sig så där från ovan. Man är van att se allt från ett annat perspektiv. Kurt var trevlig och tillmötesgående och en skicklig pilot, jag kunde slappna av och började känna mig trygg i hans manövrerings skicklighet. Många gånger lokaliserade jag mitt motiv just som vi passerade det, varpå Kurt snällt vände på en femöring och gav mig en ny chans. Som sagt var, det blev en hel del snurrande ovanför Nossebro.

En annan sak jag hade glömt eller förträngt eller helt enkelt inte tänkt på var att jag i vuxen ålder inte klarar av de lite mer fartsnurrande attraktionerna på nöjesfälten. Vet ni hur det är i en snurrande helikopter? Mmmm. Just det, som en fartsnurrande attraktion på ett nöjesfält.

Vi återvände efter våra 30 minuter till Grästorp och landande på Grästorps energis lilla plätt där vi utgått ifrån. (Han har kört personal därifrån och besiktigat ledningar innan.) Jag hoppas han inte märkte något. Jag sa ett förhoppningsvis trevligt tack för turen och flydde in i min bil. Nu ville jag bara hem, men i kurvorna fick jag smyga för att inte en olycka skulle hända i bilen. Så flygsjuk har jag aldrig varit förr! Men det är klart, jag har heller aldrig flugit helikopter och visste inte vad som väntade mig.

Nu vet jag, och till nästa gång ska jag klä mig bättre, och lika viktigt som att ladda kamerans batterier är det nog att ladda mina, genom förslagsvis en liten åksjuketablett!
I morgon kommer den första av våra "nya flyg-arkiv-bilder" i tinninga.
(För er som inte är lyckliga nog att bo här kan kolla på webben ;-D, klicka på flygbilden där så blir den större)

Tisdag

Den här bilden har jag tagit.
VAR tror ni jag befann mig då?
Det var i tisdags.

Och visst small det!

MÅNDAG

På mindre än en halvtimme med start 07.30, första jaktdagen, fällde Främmestads Jaktsällskap inte mindre än 3 älgtjurar. Det var hela kvoten vuxna djur det! Sen återstod endast fyra kalvar. Lite svårare, för då måste en älgko med två kalvar komma och man får då skjuta den ena.

De fick en kalv på eftermiddagen.

Mycket mer om detta i dagens tinninga.

På bilden är den sista tjuren, en udda 12-taggare, och hunden Günter. En "udda 12" betyder att den egentligen skulle ha 12 taggar, men det har bara hunnit växa ut på ena sidan. (6+5 blir ju bara elva)

Jag skulle så gärna varit med hela måndagen, men hade fyra andra jobb, plus tre privata ärenden den dagen (däribland frissan :-D blev bra).

Men nästa jakt hoppas jag innerligt att jag är ledig och kan vara med.

I morgon smäller det...

... i skogarna här omkring.
Älgjakten startar, och jag hoppas att "mitt" jaktlag får något "till tinninga".
Den undre bilden är en av mina skötebarn, tallplantorna.
De vi sådde i förfjol åt älgarna upp...
Så det känns lite som om bilderna hänger ihop :-)

Eller jo, en gammal...

Minns ni förra vintern?
Hur kallt det var?
Hur länge den var?
Vad gôtt det var att inte det var slask!?
Minns ni?
Härliga vintern som var...
På måndag startar Älgjakten igen.
Den heliga.
Med stort Ä.
I detta torn kommer nog Alf sitta!
.
(Håller på att gå igenom alla årets bilder inför tävlingar och så... både kul och trist göromål)

Inga bilder idag.

Inte en endaste en har jag tagit i dag.
Är lite trött.
Har skrapat färg från fönster i stället.
Varit frånvarande närvarande och funderat.
Men inte hittat världens lösning ändå!

Nossans Ljusfestival

.

.

Började i lördags och håller på fram till och med lördagen den 9:e okt.
Det är en promenadslinga längs Nossan och slutar med en scen vid Forshall, där det blir olika framträdanden.

FOTOTIPS: På onsdag, i morgon alltså, och på fredag ska det dansa älvor vid å-kanten.

Nossebro fotoklubb har skjutit upp månadsmötet en vecka, så kanske ni vill fota älvor i morgon då i stället? På torsdag har Grästorps fotoklubb fotosession vid ljusfestivalen. Start klockan 19 vid informationstältet vid Ekarnas golfbana. Nya medlemmar välkomnas och Nossebro fotoklubbsmedlemmar är självklart också välkomna att fota tillsammans den dagen.
Säger jag som är medlem i bägge...

Idag har jag rekat hela sträckan, utan stativ. Jag ska släpa stativ nästa gång!

Gravida bilden

Här är en bild från vår fotosession i söndags, som vi blev nöjda med.

Vi tog en hel del andra också, men den här kändes så vacker, harmonisk

och lite förväntansfull.

(Hon har faktiskt trosor o så, sen slant det bort lite i ps...)

Tyck gärna till om bilden!

Jobbar med retuschen...

Min första "gravida plåtning". Vi hade kul, det gick bra, och bilder kommer så småning om när de är klara och godkända.
.
Och så något helt annat, helt i andra änden så att säga.
I dag fyllde min mormor... Momman 100 år!
Det stod om henne i dagens Sydsvenskan, Astrid Aunér 100 år. Det ni!