Första gången vi träffades var han död, eller i vart fall mycket nära död.
Han var en kall, orörlig liten valp i en hel fosterhinna på biabädden.
Där hade han varit i minst tjugo minuter.
Utanför den trygga livmodern, och med en moder som struntade i honom, eller så hade hon bara gett upp för att hon inte visste riktigt hur hon skulle göra med den orörliga klumpen.
Jag minns att jag rusade in i huset, kastade väskan åt sidan fick upp den lilla och slet upp fosterhinnan. Jag andades in över hans kladdiga nos och började omväxlande slunga, omväxlande massera hela hans lilla lekamen med en frottehandduk.
När han fyllde fyrtio minuter utan ett livstecken tänkte jag ge upp.
Jag insåg att han var död.
Precis som jag skulle lägga honom till sidan kom den, en liten liten ryckning och ett andetag...
Han fick heta Fantomen, för hans överlevnadsinstinkt.
Och genom ödets försorg har han blivit kvar hos oss.
Nu har vi bestämt oss, från att ha varit en osåld valp till salu, är han nu en familjemedlem.
Han är inte till salu längre.
Vår Tomen stannar här.
Tankar runt möten i mitt jobb som lokal-reporter på landet. Men också om andra tankar som smyger in om livet på landsorten.
14 februari 2013
12 februari 2013
Naken på Fojo
Jag tog av mig naken.
På Fojo.
Fojo, Institutet för fortbildning av
journalister.
Linnéuniversitetet i Kalmar.
Jag var där förra veckan.
Journalistkollo.
Den första dagen var jag påklädd.
Hela dagen, hela kvällen.
Den andra dagen tog jag av mig.
Naken.
Hela cykelturen till Lilla puben
På puben och hem igen.
Sen gick det av bara farten.
Mer och mer gick jag naken.
Det fortsatte när jag kom hem.
I onsdags var jag i Trollhättan med ett gäng ungdomar.
Jag var naken.
Eller inte riktigt.
I min ficka fanns ett block.
Och en penna.
Efter min vecka på Fojo
Känns kameran mer överflödig.
Jag har ju ordet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)